Turkisk flyglinje

Bagarn klagar på att det är för mycket annat krafs såsom landskapsbilder och dylik skit här på bloggen istället för klätterbilder. Så får väl tillfredställa herren lite så han håller sig lugn i några dagar. Skulle dock kunna skylla avsaknaden på klätterbilder delvis på densamme då han helt håller sig borta från klippan och kamerasökaren genom att fejka skada. Det är vad som kallas dålig stil. Ungefär i paritet med att choppa bultarna på Elektriska gatan.

Okänd schweizare, polack, eller vad tusan han nu var, på Turkish Airways 8a+ i Geyikbayiri, Turkiet.

För gamla minnens skull

Börjar bli en stund sedan Peru va i ens sinne och härjade. Där var man sjukt närvarande och det kändes som att man hade stenkoll på kropp, väder och förhållanden. Nu instängd i en lya känns det oftast som det regnar mest hela tiden. Inte mycket klättrat även ifall man haft fungerande fingrar.
Perubilderna börjar sina i min skrala samling. Dags att elda igång den sovande besten och se till att han skickar upp lite snöbilder snart. Inte en enda sån ifrån min bildskjutare. Fast vem vet, han kanske vill trycka på dem tills den stundande bildvisnings-battlen som skall gå av stapeln i en lokal nära dig inom en snar framtid.

Vyn in mot Cordeilla Blanca sett från hustaket på Caroline Lodging nere i Huaraz

Pappa vart har du lagt nyckeln?

Tre gubbar, i ett rum för sex, med tillräckligt med utrustning för att belägra Stalingrad. Detta resulterade i att vi tyckte att vi knappt fick plats i vårt krypin. Motståndarlaget körde budgetvarianten och hade ungefär 2 kvadratmeter ledig yta mellan sina tre sängar. Kanske hade vart bättre. För vår miljö var alldeles för bra för mig och Padde som har en förkärlek till att jävlas med varandra och gömma saker. Svårt att veta när man själv lagt tandkrämen i en av de trehundra högarna eller ifall Peludo varit framme och lagt den längst ner i spantiken.

Nyckeln satt för övrigt i låset på dörrens utsida upptäckte vi nästa morgon. Låt aldrig barnet hantera krypinets viktigaste beståndsdel.

Gissa leden/problemet

Den som lyckas klura denna nöten vinner en påse luft från toppen av Chopicalqui.

Mini

Ytterligare en Ceüsebild. Denna gång för herr Idegren som igår på sverigecupen skällde ut mig för att jag inte var där nere i somras. Nästa sommar är det ingen tvekan. Då är det åter dags för några sköna månader i baguettelandet och kalkstenshaven.

Gissa leden/problemet

Ratackses lyckades snabbt skåda att sloparna på förra bilden var de små goa på Envy. Läckert problem som gäckar än.

Handen på bilden tillhörde allas vår egen Pansarwagon.

Pansarwagon i Ceüse

Nedan El Hombre Peludo på något okänt problem. Någon som lyckas ta den?

Per Holm...

denna bouldergigant.
Nu för klen och fet för att ställa upp i SM.
Men då, inknuten i skarpa och krossade allt. Som nedan, på en sjukt imponerande onsight av Correspondance imaginaire.
Verkar ha fortsatt på det viset lite överallt. Rodellar, Kina, Turkiet etc. så jag har svårt att se hur denna man skulle bli fet. Mer troligt feg ;)

En tidig morgon med grym klättring uppe på Cascade i Ceüse. 
Här Per Holm på väg upp på blick på Correspondance imaginaire 7c+.

Gissa leden/problemet

Dags för en gammal klassiker för att hålla Bagarn vid gott mod nu när inga nya bilder plåtas i spöregnet som slår mot fönstret.

Vilket problem? Vem klättrar? Fin/ful-beta?

För övrigt så borde alla som har någon form av attraktion till snö, i alla dess olika former, kika på denna film... titta och njut av Travis Rices sjuka skills på bräda. Detta är kärlek, och så jävla vackert. Överlägset den bästa produktionen jag någonsin sett, alla kategorier.

"VI SKRATTAR INTE FÖR ATT VI ÄR GLADA. VI ÄR GLADA FÖR ATT VI SKRATTAR."

Hatun Machay

Efter 4-5 veckor med höga berg, kyla och lidande så bestämde vi oss för att åka och testa ett sportklätterställe som låg någon timmes väg från Huaraz. Väl där insåg vi att detta var det ultimata acklimatiseringsstället. Man bodde i en refugio som låg belägen på 4.200 m.öh., eller som vi gjorde, campade utanför. Refugion låg vackert belägen uppe i ett platålandskap 30 minuters körning på små grusvägar upp i bergen.

Relativt nyutvecklat ställe som först för 5-6 år sedan verkligen började blomma upp. Blockområdet på bilden är bara en bråkdel av vad området hade att erbjuda. De största stenarna som ligger där nere är 30-40 meter höga och potentialen för otaliga leder är ofantlig. Gick en dag upp på höjden i högerkant på bilden och blev där helt hänförd över storheten i landskapet runt omkring. Detta fält med stenar, var bara ett av 10-15 stora fält som låg neråt i dalen.
Hade det inte varit för den sunkiga stenkvaliten så hade det utan tvekan haft potential för att bli ett av världens bättre och större sportklätterställen. För det fanns otroligt coola formationer och linjer. I den spartanska pappersföraren föraren stod det att det var mestadels granit med inslag av vulkanisk sten. Vi motsade oss dock detta ganska snart och insåg att det näst intill bara var rutten vulkanisk sten. Till och med på de en av de mest klassiska och först uppsatta lederna så lyckades jag dra av en nyckelcrimp på mitt första press. Gav upp repklättringen efter första dagen och gick därefer mest runt och njöt av omgivningarna istället. Efter några dagar dök Padde och Kaj upp efter sitt fruktlösa försök att attackera Chopicalqui. Då blev det någon dag med bouldering, och sedan än mer njutande av lugnet och stillheten i bergen. Ingen el och uppvärmning genom braskamin i refugion var en bra ingrediens för sköna och lugna schackvällar.

3 sekunder, kontrollerat...?!?

Stella på en självstyrande maskin 7c på Korpaberget

Huaraz

Utsikten från vårt krypin nere i staden, Caroline Lodging. In i dalgångarna ligger Cordeilla Blanca med dess kalla snötäckta kullar.

Trainspotting

Amerikanen har lämnat landet och världen är som vanligt igen. En helt enormt speciell karaktär som bjöd på go underhållning. Men ack så jobbig att valla runt. Ens egen klättring kom i skymundan för att istället guida runt den lille korta till de bästa ställena som västkusten har att erbjuda. I Häller försökte vi visa honom de finaste linjera, vilket slutade med att han istället vända blicken 180 grader ner i något svart hål. Om det var den dåliga formen eller hans bisarra smak av linjer som var upprinnelsen till detta beteende låter vi vara osagt. En sak var i varje fall säkert. Amerikanen var verkligen inte i form. Första dagen hängde han på Göteborgs klassiska projekt, Trainspotting. Dock helt chanslös. Var svårt att se hur stark han då var. Emellanåt exploderade han och man kunde se att långt där inne fanns något som kanske ändå kunde ta honom upp för lite hårda saker. Resten av veckan visade dock att formen var långt bort. En boulder (Kermit) och en led (Mefisto) fick han gjort. Sen kantades resten av veckan av projekterande av suspekta linjer bredvid fina boulders, troligtvis för att slippa gå bet på de redan etablerade sakerna. Veckans höjdpunkt blev ändå när han efter en halvtimmes slit på Labyrint säger till Niklas att fira ner honom. Kruxet stoppade honom med besked. Väl nere mummlar han surt att han går runt och rappellerar ner från toppen och rensar. Niklas säger då glatt att vi istället skickar upp "The homsexual hippie", ett smeknamn jag tidigare i veckan fått då han till slut insåg varför han tyckte jag var så lik Sharma, för att rensa. Detta var inte populärt och resulterade i att han gick iväg ut i skogen för sig själv medan jag stack upp. Inte varje dag man får rensa leder åt Amerikanska nymfomaner.
Dock verkar det som att Sverige och vårat eviga häcklande (i sann Göteborgsanda) gjorde ett gott intryck på honom. För nu är han åter hemma i New York. Tränande för fullt för att i Oktober komma tillbaka och ge sig på alla otaliga projekt han gav sig på under veckan han var här.

Ivan Greene på Trainspottingprojektet vid Partille station

Pausbild

I denna stundande internetskuggan får det bli lite random landskapsbilder här på bloggen, istället för nya klätterbilder eller Perubilder. Jobbigt att skriva någon intressant text till bilderna i fråga när man sitter stressad på café. Så här istället en bild från förra vintern och Stora Amundön. Hoppas innerligt på att det inte blir en tredje vinter med 4-5 månaders snö. Nu har vi ju redan varit och härvat bland höga berg och snö, så nu behövs det inte övas något mer på detta nedrans ishackandet. Så länge inte KashTorgny lyckas övertala en om Kirgizitan nästa sommar.

Robot

Någon ond själ har kapat mitt intranät där hemma. Så blir lite glest med uppdateringar den närmaste veckan.

Här Stella på Robot 7c under en regnig dag på Korpaberget.